Så här års får man ju många julkort, vilket är väldigt trevligt. Många skickar julkort på sina barn. Vilket är OK om man känner barnen. Men toktrist om man inte gör det. Mycket roligare om hela familjen med – för en del har man ju inte träffat på några år! Så här är vi med alla djuren! Vi tackar Photoshop för möjligheten att få med alla på samma bild...
Tre katter kan inte ha fel. Detta är ju det enda rätta att göra...
... när man bor mitt i "varning klass 2"-zonen...
I morse när jag skulle öppna stalldörren i den ändå skyddade ligghallen, låg vinden på så hårt att den inte gick att få upp – förrän väldigt plötsligt – när vinden släppte! Känns som att det varit novemberväder sedan i augusti någon gång. Var är vintern? Var är kylan som ska ta död på fästingar, råttor och annat oknytt inför nästa sommar? Och hålla markerna torra, hårda och hållbara? Stupid gröna vinter! Hatar gröna, varma vintrar!
Vill man se det positivt ger det en ursäkt att tokslappa i soffan och lyssna på musik. Nu går Kate Bush "50 words for snow" (inget man skulle ha användning för denna vinter...). Kanske inte så märkvärdig eller medryckande, men tidvis väldigt vacker. Har alltid gillat Kate Bush! Hon har alltid haft sin egen stil!
Lyssnar också på Gotye som är ett tips från Simple Minds (!) på Facebook. Som hängivet Simple Minds-fan måste ju deras rekommendationer ju vara bra! Och den är inte alls dum. Har inte hunnit lyssna in mig riktigt bara.
Lättillgängligast är nog Robert Plant and The Band of Joy. Bäst är låten Angel Dance som jag först hörde alldeles i slutet i en showreel för snygge Emun Elliott på Youtube, hittade skivan och upptäckte att den kunde passa som julklapp till maken! Att hitta en skiva han kan gilla men inte har, är inte lätt! Så så kan det gå till när man hittar julklappar.
Maken lyssnar helst på Taj Weekes & Adowa. Det är en man som sjunger, man jag tycker det låter som en kvinna! Lite, lite som i sångerskan i Vaya con Dios.
Nu är maken ute i busvädret och matar pållar. Vi lägger en tegelsten i trädgårdskorgen Mökkvi får sitt hö i, så den inte ska flyga iväg eller vältas så lätt. Än så länge har flygande trädgårdskorgar varit vårt största problem i alla stormväder som passerat. Får hoppas det förblir så...
Miski har nu börjat fatta konceptet att äta ur handen på en. Hon har inte riktigt kommit på att inte äta på handen... men det kommer nog. Hon nibblar bara lite. Igår kom två gamla arbetskamrater till maken med familj och beundrade alpackorna i drivregn och blåst. Sedan fikade vi. Det är alltid trevligt att visa upp sötnosarna! När vi har besök matar vi alltid Parucha med äpplen, och då vågar de sig alla riktigt nära, vilket förstås är roligt för våra besökare. Nu börjar Miski också fatta "galoppen" med godis – varmed eventuell framtida klicker- och annan träning kommer att underlättas! När jag först läste om alpackor stod det att de var så väldigt skygga! Men inte våra! De kommer nyfiket fram, även om de är en pyttesmula mer reserverade mot främlingar än mot oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar