Världens näpnaste lilla alpacka?
Nej. Maken stryper inte Kachita. Han bara vänjer henne vid att ha ett rep runt halsen inför framtida grimträning. Hon klarar det fint.
Parucha hoppas på godsaker!
Matdags!
Lilla Miski. Igen. För att hon är så söt!
Kachita är också söt. Och nyfiken på kameran!
Stilton på promenix med matte.
Julkänslan har lyst med sin frånvaro denna ovanligt varma december med regn, regn, regn... En morgon vaknade jag av en häftig hagelskur, men när jag gick ut och matade pållar en kvart senare var det stjärnklart! Fast i söder blixtrade ett åskväder. Härom dagen kom en smula snö och det blev lite kallare, och genast var världen vackrare, fräschare och torrare! Tyvärr blir det varmare nu igen. Det borde inte få vara plusgrader från december t o m februari. Hatar gröna, och framför allt blöta, vintrar!
Det dåliga vädret och sena mörka kvällar har föranlett blott sparsam ridning, någon gång i veckan för att hålla "ångan uppe". Pållarna verkar inte misstycka. Och inte blir de stolliga av att motioneras så lite heller. I stället hittar de på bus...
Igår gick maken ut för att kvällsmata pållar. Detta brukar vara en ganska snabb process, men maken dröjde. Och dröjde. Visade sig att sagda pållar redan skött om sig egen matning! Och öppnat den automatiska grinden, innanför vilken "natta-maten" redan var utlagd! Djur! Det är naturligtvis makens matglade Mökkvi som hittar på sådant! Inte min oskyldiga lilla Saga-häst! Närå, man ser ju på henne hur otroligt oskyldig hon är!
Så maken fick slå på elen på stänglset och kolla att där var spänning överallt. Och vända grindarna, så Mökkvi inte kommer åt handtaget. Den luringen verkar ha lärt sig att handtagen inte är elektrifierade... För att ha hjärnor stora som valnötter, är de rätt så smarta, pållarna!
Själv vaggar jag runt som en pingvin. En enveten hälsporre på vänster häl håller sakta på att bli bättre, men jag får ändå tidvis gå försiktigt på den. Igår stod jag i trappan, och distraherades av en mexican standoff mellan Stilton och Ronja uppe i trappan, när telefonen ringde på nedervåningen. Utan att se mig för gick jag ned. "Took a flight down a flight – of stairs". Jag trodde nästa steg skulle landa på golvet, men se där var ju två steg kvar i trappan! Så jag flög ut i hallen och han fånga upp mig ganska bra med armarna, men slog i högra lilltån någonstans, varmed den snart blev ovanligt knubbig, och idag börjar lila färgområden breda ut sig... Så nu kan jag inte stöda riktigt på den heller! Halt och lytt är jag! Men det lär bli bra snart med bådadera!
1 kommentar:
Favoritvers från Lennart Helsing: Det sägs att greven av Malta, har ganska lätt för att halta, men det lär ni aldrig få skåda, ty han haltar lika på båda. /Vev
Skicka en kommentar