Frustration!

 Bus!

 Mera bus.

 Hela flocken.

 Kakan!

 Snuttesött!

Saga och Mökkvi dricker ur samma kar samtidigt. Märkligt. Mökkvi brukar jaga bort Saga.

Sawila och Quillur.

Obduktionen av vårt föl visade att det föddes levande, men att fosterhinnan antagligen inte sprack som den skulle, så att fölet dog vid födseln eller strax efteråt. 

Så frustrerande att vi inte var där just då och kunde hjälpa fölet! 

Så frustrerande att vi och Qhichincha miste ett så vackert föl!

Så frustrerande att man inget kan göra!

Så frustrerande att man inte kan släppa det fastän det inget går att göra nu.

Vi väntade ju egentligen inte nedkomst förrän om några veckor, fast vi nog anat att det kunde bli tidigare. En alpackas dräktighetstid kan helt normalt variera mellan 320-380 dagar, så det är inte lätt att räkna ut någon exakt födelsedag precis...

Bortsett från det är det så frustrerande att A-kassan fortfarande krånglar. Jag får pengar nu, men bara om jag ljuger på kassakorten (det vet de om – det är de som tvingar mig till det när min verklighet ska anpassas efter deras stolliga regler) och än så länge får jag färre ersättningsdagar. Men jag ger mig inte. Dumhet måste på alla sätt bekämpas! De skyller sina beslut på regler uppsatta av riksdag och regering. Sunt förnuft verkar inte ha med saken att göra. Och det är i deras värld tydligen mänskligt omöjligt att hinna med att jobba i sin alpackaverksamhet en halvtimme per dag och samtidigt ha ett heltidsjobb.Så vet ni det!

The battle continues!

Jag är så trött på att vara frustrerad!

Men – när man är på det humöret kan man gå ut i alpackahagen och genast må bättre, när åringarna skuttar i gräset av ren glädje, och småfölen busar. Qhichincha tittar mindre och mindre efter sitt förlorade föl. Hon mumsar gräs och solbadar i nedförslut så hon har fullt upp att spralla sig upp på fötter igen. Eller så rullar hon sig på favoritplatsen på kullen i nya hagen.