Ullsnack. Ull 1 är Tamyas och ull 5 är Tarukas. Vi vann inga priser...
Nr 40 är Quillurs.
Maken snyggar till vinnarbanden inför fotografering.
Vår tyske ulldomare visar oss hur man ska tänka när man skirtar. (städar ullen inför utställning).
Många ullar var det!
På lördagen var det ullutställning på Hallagården i Lekhyttan utanför Örebro, där tre av våra ullar var med. Idag var det ullworkshop. I det sista hade vi tvekat om huruvida vi båda skulle kunna åka eller ej, för först trodde vi att Qhichincha skulle föla då (men i veckan insåg vi att hon inte var dräktig, när hon mötte årets date, och välkomnade hans närmanden). Nu hade vi istället en fjuppis som måste stödmatas, även om vi försöker dra ned på det, för att se om han klarar sig på Sawilas mjölk. Så vi gick upp kl 4 på söndagsmorgonen och åkte iväg mot Örebro, för att båda delta i workshopen.
Vi fick lära oss mycket om hur vi ska kunna bedöma våra djurs ull och vad man ska tänka på inför en ullutställning. Nyttigt, och trevliga kurskamrater: både gamla bekanta och nya möten!
Vid 16-snåret åkte vi hemåt igen. Det tar ju ett tag från Örebro... Väl hemma märkte vi att fjuppisen inte gått upp något alls i vikt och att Sawila såg hängig ut. Hon hade feber, 40,4 (högsta normala är 38,9)! Jag ringde veterinären och fick råd om att försöka mjölka henne (yeah, right, det är svårt att mjölka alla alpackor, särskilt sura sådana som Sawila), och recept på vätskeersättning. Vätskeersättningen gjorde susen! Sawila blev snabbt piggare och febern gick ned lite.
Vi gick och lade oss, toktrötta efter en lång dag, och med oro i kroppen för Sawila.
