Kusinträff i strålande vårsol

 Klätterapan E hänger ut ur hästsläpet.

 Far och son med finurliga miner...

 Lille G lyckades få Kachitas förtroende.

 Grillkorv med bröd är en hit i alla åldrar!

 Kusiner med matchande muggar.
(Det bidde faktiskt bara så!)

 Killar som gillar att grilla.

 4 kusiner försöker hålla sig lugna nog för att få vara med när alpackorna matas.

Pinnplock!

En fantastisk vårsol sken på oss igår, när svågern från Gävle var här på helgvisit med sonen & äldsta dottern, och svågern från Askim på dagsvisit med sina två pojkar. 


Men livliga barn är det perfekt att kunna vara ute och grilla korv! All äter med god aptit och barnen kan leka, busa och springa av sig, och lyckades dra med oss vuxna i diverse kram-monster-jaga-lekar, kurragömma-i-hästsläpet mm. Det som förundrar mig är hur de orkar springa miljoner varv runt huset, medan vi vuxna flåsar som blåsbälgar efter bara ett eller två.

Vid alpackamatningen var de 4 exalterade kusiner som höll på att spricka av entusiasm, men de hade ju lovat att hålla sig lugna, för att få vara nära vid matningen. Vissa glädjerop kunde dock inte hållas tillbaka. Tur att våra alpackor är så coola.


Och duktige G höll sig tillräckligt lugn och stillsam för att Kachita skulle våga sig på att nosa på hans hand. Det är härligt att se när barn kan "läsa" djur så där, och tar sig tiden att göra det.


När Askims-falangen åkt, såg en ut-busad Gävle-falang på film medan maken och jag red en vända. När vi kom tillbaka möttes vi av våra gäster. De små ville leka ute igen, men vi vuxna var nu alldeles för trötta. Omvända världen! Oftast är de dem som vill in för de "fryser/är trötta" (fast egentligen bara vill in och fika eller spela spel...), och vi vuxna som uppmanar till utelek. Så det var kul att det var tvärtom, så vi vuxna fick "gnälla" lite tillbaka. Hihi. Barnen tog det med jämnmod.  


I morse åkte Gävle-gänget iväg under viss dramatik. Man misstänker att lillflickan inte ville åka från oss, och det är ju rart. Fast det sa hon inte. Barn är märkliga.


Efter en klätterrunda med hästarna kom vi således tillbaka till ett väldigt tyst hus. Jag satt i soffan och kelade med Stilton i säkert en halvtimme. Han & Zolly har bott i vårt halm-tält i två dagar och bara slunkit in då och då för att få mat. Då har de tyst smugit sig in, väldigt vaksamma med tefatsstora ögon. De små är nämligen lite väl angelägna att betyga missarna sin kärlek. Bara Ronja har mod nog att ligga kvar när de klappar. Fast hon säger ju till dem när hon får nog. Det som är bra är att hon aldrig river i ansiktet, bara på händerna. Så det blir bara lite gråt, och kanske någon liten rispa. Det roliga är att barnen oftast "skyddar" Ronja och säger att det inte alls var så farligt att bli riven. Även om de skulle fälla en och annan tår.