Spontan jordinspektion i snön ...

Vanligen är det väldigt svårt att få Saga till att galoppera i paddocken ...


Stolt Qhichincha!

Parucha tänker att en människa med matskål kan ju inte vara HELT fel ...

Det var ju snö ute och pållarna har inga snösulor, men jag tänkte att en ridtur i sommarhagen borde funka. Där är ju underlaget mjukt. Jag släppte ut Mökkvi i hagen och sadlade Saga. Redan då märkte jag att hon var nipprig. Red ut i sagda hage och Saga var som en krutdurk. Trippade och nipprade och på tillbakavägen gjorde hon en plötslig krumbukt – så jag ramlade av!

Jag blev arg på henne för att hon va så tramsig och tog in henne i paddocken för att löslongera henne där och "jaga dumheterna ur henne"! Det brukar vara väldigt svårt att få Saga att galoppera i paddocken. Idag fick jag knappt stopp på henne! Men efter några varv var hon lugn igen och, faktiskt, väldigt uppmärksam på matte!

Vid 13-snåret dök Frodo-kompisen upp med söner för att spana in våra små alpackor. Det är lite kul att de vågar vara så nära även när nya människor kommer! Med modiga matvraket Parucha i spetsen!

Det var under eftermiddagen smärtan kom. Mörbultningen från min avramling. Som inte gjorde så ont då, vad jag minns. Eller så fick jag min kroppsliga morfinkick så snabbt som vanligt, att smärtan bara kändes några sekunder. Det brukar bli så när jag ramlar av. Det känns inte så illa då. Men några timmar senare ...

Jag hade liksom sträckt mig i själva ljumskarna och upp på magmusklerna! Fick gå som en robot. Och väldigt sakta... så jag gjorde inte många knop, resten av dagen.