Brandröken har lagt sig.

Ödeladan före och efter nedbränningen.

Nedbrännandet av jordkällaren var tydligen inte alldeles planerat ...

Såpass här spred sig branden på kullen. På vår sida har kanske några kvadratmeter gräs brunnit.

Bolly i balansakt.

Vi hade ju blivit varnade. Grannen hade ringt och berättat om sin plan att bränna ner sin gamla ödelada på söndagen – den som fallit ihop av all snön i vintras. Men det blåste för mycket då, så det blev inte av.

Brandröken låg tung här i måndags när vi kom hem. Lite röklukt t o m inne i vårt hus. Efter vår uteritt i kvällssolen gick jag och snokade lite på de rykande resterna av ladan och jordkällaren. Då kom vår granne, på sin "rond" för att kolla att elden inte började pyra igen någonstans. Jag berättade hur impad jag var, för ladan hade bränts ned utan att något runt om brunnit. Såg det ut som. "Och ni tog jordkällaren, med!" hojtade jag glatt. "Nja", sa grannen. och berättade.

Nedbränningen av ladan hade gått ungefär som planerat, en liten fyr hade börjat krypa mot ödehuset längre bort från oss, men den hade de fått stopp på. Värmen från brasan hade dock smält ner elkabeln ovan, så de och ridhusgrannen blev utan el. Men det kom några elsnubbar på förmiddagen och fixade det. Allt gott och väl skulle man tro.

Grannen berättade att de satt och fikade, när de plötsligt såg en eldkvast slå upp ur jordkällaren, flera meter bort från ladan, intill vår tomtgräns! De rusade ut med vattenslangar, spänner och lövruskor, och fick ju stopp på det. Han hade haft tät kontakt med brandkåren också, så de kom en sväng förbi, för säkerhets skull, men allt var under kontroll. Kanske tur att man inte var hemma! Elden hade ju spridit sig upp på fikakullen, mest på deras sida men även några kvadratmeter på vår sida! Jösses vad nervös jag hade blivit, om jag hade sett det!

På tisdagen jobbade vi hemifrån, utom för en utflykt med Saga till hovslageriet. Lastningen var inget större problem, men maken fick hålla longerlinan längs rampen för säkerhets skull, så hon inte försökte smita den vägen. Men hon är himla duktig ändå. Väl hemma igen kändes det väldigt tryggt att se grannen gå förbi och upp på kullen för att vattna i det brända gräset och noga kolla att inget pyrde någonstans.